Russinet i korvändan

En vecka sedan den lyckliga hemkomsten från Aten idag och cykelbögen har efter flytt till Göteborg äntligen fått tid att stilla sin bloggabstinens.

Sist jag skrev lät det kanske som om Albanien skulle vara helt platt, men så är alls inte fallet. Nästan var man än är i landet kan man se berg någonstans. Fast mellan bergen finns det på ganska många ställen stora slätter och det är så fiffigt ordnat att vägarna ofta går över dessa slätter. Så var det vägen från Shkodra till Tirana. Från Tirana kom jag iväg på eftermiddan och cyklade först mot staden Durrësi vid havet. Landskapet längs vägen där var väldigt kulligt. Inte platt alls. Inte berg heller, bara kullar precis överallt. Gröna med olivodlingar, vinodlingar, gräsbevuxna, och andra med rester av de försök till terassodling som infördes under kommunisttiden. Jag cyklade inte in i Durrësi, utan fortsatte söderut. Det var kväll och jag märkte att det var pyspunka på bägge däcken. Inga tältplatser i sikte, efter Durrësi hade jag hamnat på en större väg med mer trafik och ständig bebyggelse i form av bensinmackar (aldrig tidigare har jag varit i ett land som har så många olika kedjor och namn på mackarna), biltvättar, barer osv. Tog en avtagsväg och svängde från den ut på en stubbåker där jag tyckte man kunde tälta. Två killar i elvaårsåldern kom förbi på en åsnekärra, och jag frågade dem om jag kunde tälta där. Den ena kunde engelska och han sa att han inte visste, men sedan de pratat sinsemellan sa han att det gick bra och visade mig en plats. Han som inte kunde engelska sa att det var hans land. De väntade kvar medan jag lagade punkan och frågade om jag behövde hjälp med tältet, men jag satte upp det själv efter att de gått hem. Sov ganska bra och steg nästa dag upp kl fem, påverkad av danske Henriks vanor. Detta för att komma igång tidigare och inte behöva cykla så mycket mitt på dagen när det är som varmast.

Det var ganska dammig cykling fram till bergsstaden Berat som jag nådde vid lunchtid. Härlig orientalisk atmosfär med böneutropare, minareter och vita hus som klättrade sig uppför bergväggen. Tog en pizza och en halvliter ayran i ett gatustånd för 100 leke (8 spänn), lämnade sedan cyklen ett tag och tog mig upp till fästningen som låg på en hög kulle ovanför staden. Däruppe med fantastisk utsikt bodde det fortfarande folk i de trånga gränderna, men det fanns också en del ruiner och såklart en mur omkring det hela. På vägen ner passade jag på att köpa ett par CD-skivor med albansk musik i en affär. Sedan trampade jag tillbaka ett par mil samma väg som jag kommit, Berat var en avstickare från vägen till Vlorë. Köpte gröna vindruvor för 40 leke av en gubbe som gav mig dubbelt så mycket blå vindruvor i påsen utan att jag behövde betala. Vägen till Vlorë var fin och man såg staden uppifrån bergen som i en gryta vid havet. Det var redan kväll när jag kom ner, så jag hoppade in på första bästa snabbköp och köpte på mig lite italiensk H-mjölk till frukost, samt bröd och lite fiberflingor. Kom ganska snabbt ut ur stan, och hittade en skaplig plats att tälta på en sluttning bakom ett bygge med utsikt över bukten. Det hade redan börjat skymma, och över bergen på andra sidan kunde man se molnen blixtra. Åskan tog som tur var en krok runt mig och det kom bara några få regnstänk när jag redan var inne i tältet.

Efter Vlorë kom det ett högt bergspass. Vägen slingrade sig uppåt uppåt bland frodig gran och tallskog, jag stannade på ett par ställen och drack källvatten och fyllde mina flaskor. Sedvanligt förmiddagskaffe längs vägen. Efter att jag passerat passet Qaf'e Logorajt (1055 m ö h) och kommit över på bergets södra sida öppnade sig ett storslaget panorama med utsikt över havet och det kala solbrända berget åt ena hållet och upp mot de ännu högre bergstopparna åt det andra. Härliga serpentinvägar neråt och jag såg fina vita sandstränder men missade tyvärr avtagsvägen dit, den väg jag cyklade på gick nog nästan en kilometer ifrån havet kändes det som.

Edvin på hostelet i Tirana hade tipsat mig om ett hostel i byn Vuno, som skulle ligga någon kilometer från en helt fantastisk strand, men jag kom dit strax efter lunch och tyckte att det var för tidigt på dagen för att stanna. Tog en öl på en bar där och satt och funderade. Beslöt mig sedan för att trampa vidare längs kusten. Vägarna i södra Albanien var mycket bättre än i norr, men det var bergigt och ständiga upp- och nedförsbackar, så jag blev ganska trött och fick lov att ta rätt många pauser för att äta och dricka. Cyklade igenom några olika små byar och samhällen och hittade till slut en liten nästan tom strand en bit från vägen strax efter den lilla hålan Porto Palermo. Badade där och åt kvällsmat och tog mig sedan upp en bit på berget och satte upp tältet.

Nästa dag cyklade jag till Sarande som var den sista större staden i Albanien. Det är en hamnstad och man kan ta färjan till Korfu som ser ut att ligga bara ett par km bort. Jag nöjde mig med att sitta på strandkrog med en öl och tog sedan salladslunch och byrek på ett annat hak. Traskade runt i staden och hade tänkt blogga lite, men en engelsman på internetcafét varnade mig för den långsamma uppkopplingen, så jag avstod. Gav mig i stället av upp i bergen mot grekiska gränsen. Vid femtiden åt jag min sista albanska måltid som bestod av köttgryta, ris, bröd och öl på en liten restaurang längs vägen. Mmmmm... Korsade sedan en platt dal och var snart nog i Grekland.

Mirupafshim Shqipëria! Hoppas vi ses igen!

Jag hade kommit förbi mitt mål och var inte särskilt förväntansfull eller intresserad av Grekland. Och det fanns heller ingenting att titta på. De följande milen efter gränsen var obyggd och ödemark. Övergivna gårdar, bara någon enstaka kvardröjande fåraherde här och var. Jag hade inte lyckats handla innan jag lämnade Albanien, och nu började det redan mörkna. Som tur var hittade jag ett fik vid en mack och köpte där två små juice, lite choklad och en muffins till det chockerande priset 4 euro. Välkommen till EU. Drack den ena juicen och åt muffinsen och skyndade sedan vidare. Slog upp tältet på en liten äng i en dal bland skogsbevuxna berg.

Till fukost blev det fiberflingor med juice i brist på mjölk, men det är ganska gott. Efter någon timmes cykling var jag sedan inne i staden Ioannina, handlade där på Lidl, som jag inte sett sedan i Kroatien. Hällde i mig lite yoghurt och forstatte nedför bergen förbi spetsiga bergstoppar, genom vackra dalar och längs vindlande älvar kantade av plataner. Framåt kvällen hade jag passerat staden Arta där det fanns en gammal bro att beskåda, och nått fram till en stor bukt som ligger öster om Preveza. Hade bestämt mig för att denna natt lyxa till det och ta in på en camping som var utmärkt på min karta och som det stått skyltar om längs vägen i ca 5 mil, men när jag kom fram så fanns där ingen camping, den var nedlagd... Något besviken cyklade jag vidare, och tog av från huvudvägen ut till en liten håla som hette Bouka och låg precis vid stranden. Där var det skönt. Varm havsdoftande vind och en massa små restauranger. Frågade en familj som satt ute på sin gård om det gick att tälta. De sa först att jag skulle åka tillbaka till huvudvägen och till en stad som låg ett par mil bort, men när jag sa att jag var trött och att det snart skulle bli mörkt så tog en gubbe sin cykel och cyklade med mig till stranden och visade var jag kunde tälta. Det var lite avsides från den stora stranden och skymt bland några träd. Jag hade min alldeles egna lilla strandremsa där jag tog ett dopp och satt och såg på solen gå ner. Finfin tältplats och på stranden en bit bort fanns det färskvattensduschar som jag fräschade upp mig i följande morgon.

Nu hade jag börjat gilla Grekland, och det som jag från början hade sett som bara en transportsträcka hade börjat bli ett russin i korvändan, en extra och oväntad bonus på slutet av min färd. För att få mer av den grekiska kusten valde jag att i stället för att ta raka vägen över land till Aten cykla västerut längs buktens södra strand och sedan följa kusten söderut. Det var fantastisk cykling, underbara vyer, fina vägar och inte mycket trafik alls. Jag slog dessutom det gamla hastighetsrekordet på 57 km/h från Hallandsåsen, och kom nu upp i 64 km/h. Hallandsåsen är dock fortfarande obesegrad som den enda backen där jag behövt stiga av cykeln och gå uppför. Vet inte om det beror på att den är så hög och så brant, eller på att jag var så otränad då. Kanske kan det vara en kombination. Det är ju så att vägarna i de här bergiga länderna går i serpentiner och därför sällan blir speciellt branta. Hallandsåsen har däremot inga serpentinvägar, utan vägen går spikrakt uppåt och är kanske därför brant i jämförelse. Eller?

Framemot kvällen var jag dock trött, hade haft punka igen, som jag lagade utan att ta av bagaget. Det gick hur bra som helst, att jag inte kommit på det tidigare! Hade sedan lite problem med att hitta tältplats. Det var så bergigt och de flesta lite flackare ställen var inhägnad betesmark. Till slut svängde jag högt ovanför havet av på en stenig grusväg som man inte kunde se vart den ledde. Tänkte att jag kunde hitta nåt ställe bland träden eller så, men det var så stenig terräng att det var helt omöjligt. Vid vägens slut fanns en strand och där stod det husvagnar och fanns en massa folk. Jag fick i alla fall lov att slå upp tältet. Solen hade redan gått ner, men jag satt länge på stranden efter kvällsmaten, smuttade på retsina och beundrade stjärnorna. På inrådan via sms från Josefine B valde jag sedan att sova direkt under stjärnorna vid sidan av tältet. Framemot morgontimmarna vaknade jag av att något rörde sig på ryggen. Jag låg ju nästan naken under bara en tunn sarong. Ryckte till och vände mig om. På stenstranden står en förvånad räv och tittar på mig. Han hade väl kommit fram och nosat på mig, och det måste ha varit det jag vaknat av.

Nästa morgon badade jag och pratade lite med några som höll på och skulle dyka där. Sedan tog jag mig uppför den steniga grusvägen igen och vidare nerför berget på andra sidan och över ett platt stekande hett landskap utan skugga mot bron över till Peloponesos vid Patra. Visste inte om jag skulle få cykla över, eftersom det är en motorvägsbro, men det visade sig att det fanns gång- och cykelbana vid sidan av. Turligt nog hittade jag sedan en undanskymd tältplats ovanför en öde men smutsig strand just innan solnedgången. Morgondopp även följande morgon och så vidare. Förmiddagskaffe som alltid på ett fik och så vidare längs kusten mot Korintkanalen, korsade denna framemot kvällen efter att ha stannat och badat och ätit. Hade sedan lite svårt att hitta rätt väg bland alla motorvägar. Urkass skyltning men det funkar att fråga sig fram, tar lite längre tid bara. Som vanligt just innan det skymde fick jag syn på en strand vid sidan av en oljehamn. Tog mig dit och satte mig en bit ifrån en kille och en tjej som var där och fiskade. Tänkte att dom åker väl snart hem. Började koka mat och ha mig, åt och drack retsina. Det fiskande paret var fortfarande kvar. De grillade. På andra sidan buskarna åkte en vaktbolagsbli fram och tillbaka, men verkade inte bry sig om att vi var på stranden i alla fall. Det var redan mörkt när fiskarkillen kom över till mig och gav mig ett par köttbitar och frågade om jag skulle sova där. Jag sa ja, och han sa att det skulle de också. Så sa han att dom var från Albanien och jag tackade på albanska och han blev jätteglad. Pratade ingen engelska, men jag förklarade att jag hade varit i Albanien och att det var ett fantastiskt land. Sista natten i tältet var detta och jag valde att inte ens slå upp tältet, utan sov än en gång rakt på stranden. Albanerna tältade, men jag kände mig lika trygg utan tält.

Nästa dag var det bara dryga sju kilometer in till Aten, och vägen var inte så jättespännande. Fikade i en förort och tog mig sedan in till centrum via fyrfiliga vägar, men det gick bra. Frågade runt efter en turistinformation för att där fråga efter ett hostel, och hamnade på så sätt nästan ända uppe på Akropolis. Där träffade jag på en uteservering en jättetrevlig rumänsk tjej som hade varit på Kreta och cyklat runt. Hon visade på kartan var turistinformationen låg och förklarade också vägen till ett hostel. Hostelet var ganska dyrt men låg centralt i stans gamla centrum Plaka, och jag orkade inte leta upp ett annat, så jag betalade 23 euro för en säng i ett 4-bäddarsrum. Sedan ut och vandra runt i Aten. Åt grekisk sallad på nåt turistställe nere i stan och gick sedan vidare mot ett hippt område med mycket barer. Drack ett par öl, men pratade inte med någon. Ganska tidigt tillbaka för att följande dag uträtta allt jag var tvungen att fixa med innan flyget, dvs packa cykeln. Det största företaget var att hitta en kartong till den. Det lyckades jag inte med. Köpte 10 m bubbelplast för 10 euro i en utemöbelsaffär, och fick med en kartong som jag skarvade ihop med ett par andra som jag hittade i en kontainer, en massa tejp runt detta och sedan hoppades jag bara att det skulle hålla för flyget. Kvällsmat intog jag på en parkbänk i den stora parken National Garden som låg i närheten. Titta på folk och fä och grönska. Sedan var allt klart för avresa nästa dag och jag kunde äntligen slappna av. Satte mig i hostelets bar och hade snart lärt känna lite folk där. Var ett gäng på sex stycken som alla var ute och reste ensamma. Vi gick sedan vidare till en annan bar där vi delade på en flaska likör, och jag och en kille från Colorado som var på väg till Syrien för att plugga arabiska stannade ute längst.

Hemresan gick bra trots att flyget var två timmar försenat, och jag behövde inte ens betala något extra för cykeln.

Cykelresandet har visat sig vara ett utomordentligt sätt att se sig om och jag har redan 10-20 nya resor som mognar i skallen... Kanske blir någon av dem verklighet :)